Portugisisk arkitektur betraktas för närvarande med växande intresse av Europa och världen. Detta är bevittnat av de många artiklarna och böckerna som för närvarande publiceras på portugisisk arkitektur i allmänhet och om dess mest hyllade representanter, Fernando Távora, Álvaro Siza och Eduardo Souto Moura.

I slutet av 1920-talet var en ny generation arkitekter på väg att utforska innovativa arkitektoniska lösningar. I Lissabon kan man besöka några anmärkningsvärda modernistiska byggnader av dessa arkitekter, som visar övergången från en dekorativ stil, Art Deco till funktionalismens estetik.

Denna praxis fortsatte under det följande decenniet, tills det drabbades av ett bakslag med den neo-traditionella smaken som Salazars diktatoriska regim införde som rådde från 1932–1974.

Detta gjorde att Portugal länge var isolerat från europeisk arkitektur. Det fanns dock arkitekter som ex. Keil do Amaral, Fernando Sousa och Álvaro Siza Viera som under 1950 och 60-talet utmanade den ”fascistiska” rådande smaken med nyskapande.

Efter revolutionen den 25 april 1974 försvann den totalitära regimen. Viktiga förändringar inträffade, inte bara politiskt utan också ekonomiskt, socialt och kulturellt. Med denna omvandlingsprocess uppstår två tillhörande faktorer – ett växande socialt intresse och ett progressivt institutionellt erkännande av arkitektrollen. Dessa gav viktiga arbetsmöjligheter till nya generationer av arkitekter. Det var dock vid den här tiden några arkitekter av de senaste generationerna (Eduardo Souto de Moura, Álvaro Siza Viera, Edurado Gonçalo Byrne, João Luís & Carrilho da Graça) som tog sig an att rita och bygga emblematiska byggnader.

I Portugal finns det ett stort allmänt och lokalt intresse av arkitektur, vilket skapar en ökad kritisk medvetenhet, inte bara inom det professionella området utan också i den lokala förvaltningen och befolkningen i allmänhet. Begrepp som stadskvalitet är väl etablerat, inte bara när det gäller isolerade arkitektoniska objekt. Förnyelse både i historiska centra och nergångna områden engagerar både profession och allmänhet. Experiment som Quinta da Malagueira i Évora, rekonstruktion av Chiado, Expo ’98 eller de insatser som åstadkommits genom Polis-programmet är alla exempel på detta.

De första initiativen för allmännyttiga bostäder i Portugal går hundra år tillbaka i tiden. Rätten till bostäder erkändes dock formellt först i den nuvarande konstitutionen, som antogs 1976. Efter 1976 var denna process kännetecknad av en gradvis decentralisering av kompetenser, tillsammans med ett växande engagemang från arkitekterna i frågor som rörde allmänna bostäder. Med våra guider kan man besöka några av de mest relevanta offentliga bostadsprojekten som byggts i Lissabon både före, under och efter Salazarregimen.

Norr om den livliga historiska stadskärnan i Lissabon finns parker, gröna korridorer och trädgårdar där arkitektur och landskap möts i perfekt harmoni. Under en arkitekturpromenad i detta område kan man utforska anmärkningsvärda byggnader och gröna stadsområden som har haft stor betydelse för omvandlingen av Lissabon under olika epoker.